Idag tränade jag och Celle för Helena. Det var det hårdaste passet vi haft på ett bra tag, men behövligt var det! och på slutet blev han så fin. 

Vi jobbade mycket med rakriktningen, att kunna få igenom den där vänstersidan och att få honom lugn och avslappnad då han lätt kan stressa upp och bli lite hetsig för han vill och vill och vill hela tiden. 

När vi hade gjort det ett tag gjorde vi lite byten som var riktigt bra, han har verkligen lugnat sig i dem och studsar inte alls på samma sätt längre som han gjort tidigare. 

Och vi avslutade med lite trav, öppnor och slutor innanförspåret för att verkligen ha honom inom ramen och känna att det är jag som bestämmer vilken linje vi ska vara på. 

 

Överlag är jag så otroligt glad att han känns så fin och fräsh, och jag man kan bara hoppas att jag har haft nog med otur med Celle, så vi nu kan ha chansen att börja visa upp oss. Helena och alla som sett honom sen start säger också att han ser ut som en annan häst, han är mer glad, mer lugn och han rör sig mycket mjukare genom kroppen. Han har alltid varit en väldigt glad och framåt häst som älskat o jobba och gett 100% hela tiden, men nu är det annorlunda, nu känns det mer äkta och han det känns som han mår ännu bättre. 

Får ibland nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt. Den hästen har jag något speciellt band till, något extra som bara finns mellan honom och mig. Jag kan inte riktigt beskriva det själv. Men varje dag är lycka att komma ut till honom, busa med honom, jobba med honom.